Storleken på band och orkestrar i musikuppträdanden ökade under 1800-talet, en period som kallas storbandseran. Offentlig dans i stora grupper blev populär i början av 1900-talet. Användningen av akustiska gitarrer begränsades till att vara ett stödinstrument i så stora musikensembler, med volymen på instrumentet som den största begränsningen.
Önskan att producera högre volym ledde till experiment med olika former, konstruktion av gitarrer och förstärkta instrument i början av 1900-talet. Några sådana utvecklingar var:
- Introduktionen av stålsträngar resulterade i större volym och spänning i den akustiska gitarren.
- Traditionell flattop akustisk gitarr ändrades i storlek och form. En av de resulterande designerna var en archtop, som var mycket starkare och starkare än originalet.
- Experiment med hawaiiansk stil lap steel-gitarrer gjordes.
- Förändringar i akustisk gitarrkropp & strängmaterial, storlek och form på gitarren resulterade i en viss volymökning, men snart nåddes gränserna. Inspirerad av telefonernas funktion vände gitarrdesigners uppmärksamhet till elektronisk förstärkning.
- Anpassningar av telefonsändare användes i vissa stränginstrument. Till och med kolknappsmikrofoner placerades på broarna, utan större framgång.
Vem uppfann elgitarren?
På den tiden experimenterade ett stort antal designers med elektrisk förstärkning, och av dessa hade många hävdat att de var de första som uppfann elgitarrerna. Utifrån tillgängliga data från historien är det svårt att exakt säga vem som uppfann elgitarren, men vad som med säkerhet är känt är att den elektrifierade ihåliga bågtoppsgitarren var den första elektriska gitarren som användes allmänt. Dessa blev snabbt valbara instrument för jazz, blues och countrymusik.
Låt oss först titta på några av de viktiga utvecklingarna inom elektronisk förstärkning av gitarrljud.
Lloyd Loar arbetande som ingenjör i Gibson Guitar company. Han utvecklade en pickup för stråkbas och Viola 1924. Denna pickup var betydligt annorlunda än de som används idag. I hans setup överfördes strängvibrationerna genom bron, till magneten och spolen på pickupen.
Det gjordes också försök att plocka upp vibrationerna från själva soundboarden genom att använda en liknande pickup. Företaget Stromberg-Voisinet producerade och marknadsförde den elektriska gitarren, tillverkad med denna teknik, 1928.
I båda ovanstående arrangemang försökte formgivarna i princip att förstärka den akustiska gitarrens naturliga ljud. Problemet med dessa metoder var att resultatet från pickupen var mycket svagt.
1931 använde George Beauchamp, i samarbete med Adolph Rickenbacker, ett mer direkt system genom att plocka upp vibrationerna direkt från strängarna genom en elektromagnetisk pickup. Denna elektromagnet hade en spole lindad runt en magnet. När strömmen passerade genom den producerades ett magnetfält för att förstärka strängvibrationerna.
Med denna teknik lanserades den första kommersiellt framgångsrika elgitarren av George Beauchamp och Adolph Rickenbacker 1932. Det var en lap steelgitarr känd populärt som stekpannan på grund av dess form.
Snart började andra spelare och tillverkare att modifiera och anpassa konceptet till traditionell spansk stil ihåliga gitarrer gjorda av trä.
Tidiga elgitarrer
Tre tidiga elektrifierade archtop-gitarrer som blev populära var:
- Gibson ES-150 lanserades 1936 med en 16” bred kropp med en bar pickup placerad nära greppbrädan.
- ES 100 och ES-250 introducerades 1937 respektive 1938. ES-250 ersattes av den fylliga Gibson ES-300 1940. Den hade en 17” kropp och en ovanligt lång pickup monterad i spetsig vinkel, som ersattes av en kortare 1941. Andra världskrigets intåg saktade ner den fortsatta utvecklingen inom elgitarrer under några år.
- Rickenbacker spansk (SP) gitarr
Dessa instrument var kända som de elektriska spanska gitarrerna, därav termen ES. För vissa var de inget annat än mirakel på den tiden och har visat sig vara en bro till moderna gitarrer.
De lät väldigt annorlunda än de traditionella akustiska gitarrerna, vilket gjorde att de accepterades långsamt i början. Tonen lät ofta lerig med brist på sustain och mycket benägen för feedback.
Dess användbarhet och avsaknad av rent autentiskt ljud diskuterades länge under de första åren. Charlie Christian utvecklade den första unika spelstilen för dessa instrument, genom att ta upp ES-150 från dess ankomst.
Dessa tidiga elgitarrer behöll den ihåliga träkroppen i full storlek med handsnidade toppar, om än lite låga. De led av distorsioner, övertoner och återkoppling med förstärkning av kroppen och strängvibrationer.
Utveckling mot laminerade gitarrer
Snart började medvetenheten växa om att elgitarren är en annan ras med helt olika krav och kapaciteter från akustiska gitarrer och måste hanteras annorlunda. Deras design bör föra de elektriska egenskaperna till fronten, medan de akustiska funktionerna kan ges baksätet, vilket leder till kostnadsbesparingar på den akustiska sidan.
Utsignalen är till stor del beroende av pickupen och det förstärkningssystem som används. Förstärkning av kropps- och strängvibrationer orsakade faktiskt oönskade effekter.
ES-175, en elektrisk gitarr med en pressad laminerad topp introducerades av Gibson 1949. Jim Hall, Joe Pass, Pat Metheny och många andra musiker var anmärkningsvärda användare av denna elektriska gitarr. Det ljusare och snabbare ljudet från den laminerade toppen visade sig mycket bättre vid förstärkning. Andra tillverkare anammade också användningen av laminat och det blev snabbt standarden för dessa.
Solid-Body Elgitarrer introduceras
Medan ES-150 var en omedelbar framgång vid lanseringen, var problemen relaterade till feedback och distorsion på grund av förstärkning av kroppsvibrationer som ännu inte var åtgärdade. Les Paul, en akustisk gitarrist, byggde den första elektriska gitarren för testbädd med solid kropp för att övervinna dessa problem. I denna gitarr monterades strängar och pickuper på ett massivt stycke furu. Dessutom sågades bitar av en Epiphone Acoustic, archtop-gitarr och fästes på sidorna.
Detta arrangemang kallades ”loggen” på grund av användningen av den solida kroppen och eliminerade problemen med ES-150 i stor utsträckning. Les Paul tog sin elgitarrdesign till Gibson 1946 men fick inte det förväntade svaret från honom.
Fender
1948 gjorde Paul Bigsby en genom-halsen, solid-body elektrisk gitarr. Denna gitarr gjordes för countrymusikern Merle Travis.
Inspirerade av detta började många andra gitarrtillverkare experimentera med idén, men den första kommersiellt tillgängliga och framgångsrika solid-body elektriska gitarren producerades av Leo Fender år 1950.
Ankomsten av Fender Telecaster
Fenders solid-body instrument kallades från början Fender Esquire, döptes sedan om till Fender Broadcaster innan det fick sitt slutliga namn – Fender Telecaster 1951. Namnet Broadcaster användes redan av Gretsch, en annan instrumenttillverkare, på många av hans trumrelaterade produkter, nödvändiggör förändringen. Den hade en enkelskuren, solid askkropp med en skruvad lönnhals, fackverksstång och lutande pickup på en stålbroplatta. Bron hade tre sadlar med två snören vardera.
I den inledande fasen designades gitarren och släpptes med en pickup. Därefter lades den andra pickupen till i Telecaster-versionerna. Gitarrer med singelpickupen kallades fortfarande Fender Esquire.
De togs inte emot väl i början och prototyperna fick till och med smeknamnet ”Kanotpedaler” och ”Snöskyfflar“. Jimmy Bryant var en av de första välrenommerade gitarristerna som spelade Telecaster.
Första Solid-Body Elbasgitarr – Precisionsbasen
Fender levererade en annan anmärkningsvärd innovation under senare delen av 1951. Det var i form av en solid-body elektrisk basgitarr som överraskade alla, eftersom nyttan av detta märkliga utseende, hybridinstrumentet inte förutsågs av musikbröderskapet förrän sedan. Föga anade de att instrumentet kommer att förvandla ljudet av populärmusik för alltid. Ett citat av Forrest White som var produktionschef i Fenders företag:
Folk som inte var säkra på om Leo var galen när han tog fram solid-body gitarrerna var ganska säkra när de såg elbasen.
Den hade dock en andra urskärning, som så småningom skulle bli en inspiration för Stratocasters. Utskärningen designades för att förlänga det övre hornet med syftet att ge en balans mellan långhals och tunga tuners.
Stratocaster – Fenders mest kända instrument
Efter den inledande perioden av tvivel kom Gibson, Gretsch och Kay med sina versioner av solid-body gitarrer i form av Les Paul, Duo Jet respektive K-125. Les Pauls gitarr hade alla funktioner hos Telecaster. Så, för att behålla ledningen, behövde Leo Fender komma på en annan banbrytande gitarr.
Under tiden hade stålgitarristen Freddie Tavares gått samman med Leo Fender 1953 för att hjälpa honom med utformningen av nya produkter. Snart kom de på idén till en ny solid-body elektrisk gitarr, som skulle bli känd som Stratocaster.
Elektronik och hårdvara var de två framstående designutvecklingsområdena, vilket resulterade i en enorm förbättring av gitarrens spelbarhet och ljud. Full produktion för Stratocaster lanserades i oktober 1954, efter introduktionen av prototyper i maj och juni.
Huvuddragen hos den nya Stratocaster var:
- Den hade tre pickuper som användes för första gången på en enda gitarr, vilket resulterade i helt olika toner. Nydesignade pickuper var mycket ljusare med mycket skarpa toppar. Växlingsarrangemang mellan pickuperna i kombination med kontroller med dubbla toner resulterade i ett mycket brett utbud av röster.
- Den hade en justerbar brygga och en stjärt.
- Den innehöll en helt justerbar och fristående vibrationsenhet (en stor förbättring av Bigsby Vibrato-enheten) för att böja ned planen. Enheten hette konstigt nog Tremolo. Den hade sex brostycken för att tillgodose de sex strängarna. Det var möjligt att justera både höjd och längd med denna enhet. Det gav upphov till en hel del nya spelstilar som hard-twang countrystil, vilda dykbombningar, luftanfallseffekter, etc.
- Den hade en elegant konturerad kropp med inga skarpa kanter för att göra spelet så mycket bekvämare. Detta var för att övervinna klagomål från många musiker om obehag från vassa kanter i Telecaster. Den hade en gul-till-svart sunburst-finish och höjde sig snart till statusen som en designikon.
Det var avsett för framtida ära, särskilt i händerna på spelare som Carl Perkins. Buddy Guy och Buddy Holly. Det anses av många vara det mest populära, kopierade och spelade solid-body instrumentet i elgitarrhistorien.
När den lanserades av Gibson för att motverka Telecasters växande berömmelse hade rockmusiken i sig inte utvecklats.
1946 hade Gibson tackat nej till Les Pauls begäran om att prova en solid kropp. Även när Telecaster lanserades var den första reaktionen från andra tillverkare att vänta och titta. De ansåg att att starta produktionen av dessa instrument indirekt skulle innebära att de satte sin godkännandestämpel.
Men 1951 hade det blivit klart för Gibson att dessa gitarrer var här för att stanna och inte kunde ignoreras. Men han var ovillig att gå på det ensam och kontaktade Fred Gretsch från Gretsch Guitar Company. Gretsch menade att ”Om resten av oss inte gör den så kommer den att dö ut”.
Till slut bestämde de sig för att närma sig Les Paul (Lester William Polfuss), som då var ett stort namn inom showbranschen, en välrenommerad gitarrist och ännu viktigare, en innovativ ingenjör. Han hade en gång anmärkt att:
Han ville bygga en solid kropp eftersom strängarna kommer att ha mer upprätthållande kraft, alla toner kommer att hålla jämnt, och oönskade resonanser kommer att elimineras i frånvaro på någon akustisk kropp.
Det faktiska bidraget från Les Paul till designen av gitarren är inte väl inspelat och motsägelsefulla uppgifter finns tillgängliga.
Enligt vissa var det begränsat till att slutföra prestandakraven och elektronikdesignen. Elgitarren döptes dock så småningom efter honom och lanserades 1952. Den första annonsen för elgitarren sa ”Gibson Les Paul Model. Designad av Les Paul. Producerad av Gibson”
Nyckelaspekter som styrde utformningen av Gibson Les Paul-modellen var:
- Gibson hade för avsikt att utnyttja marknaden för traditionella gitarrspelare, som blev upprörda över det genomslagna konceptet i Fenders design. Han använde sin beprövade halskonstruktionsmetod och två antal P-90-pickuper med individuella volym- och tonkontroller och en vippbrytare för val. Dessa pickuper användes redan på hans ihåliga modeller med f-hål tidigare. Limmade halsar ger sustain och ljuddjup.
- Inledningsvis försökte de använda mahogny, men det gav inte rätt ljud och sustain. Lönn ansågs vara för tung för att användas ensam. Så, äntligen, kom han ut med ett alternativ, där han hade använt sin expertis med snidade arch-top-gitarrer för att modellera den nya solid-body elgitarren. Han lade till en lönn-keps över den solida kroppen gjord av mahogny.
- Mahogny producerar ett varmt resonansljud. Den snidade lönnbiten lade till sustain, ljusstyrka och skärningen i den.
- Skallängden på 24 3/4″ är också mindre än Fenders gitarrer. Detta resulterar i att Les Pauls hals kommer mer inom räckhåll för spelarnas vänstra hand, vilket ger en känsla av komfort.
- Den ursprungliga designen hade en platt halsvinkel och en till synes besvärlig bro. Det som hände var att Les Paul föreslog en stjärt, som fungerade som en bro och stjärt samtidigt. Denna del monterades på gitarren för att uppnå högre stränghållning.
- Istället för att passera strängar över bron, försågs de första gitarrerna med strängar som löpte under den, vilket ledde till en mycket ytlig hals-mot-kropp-vinkel. Dessa ändrades snart. Moderna Gibson Les Paul elgitarrer har betydligt brantare halsvinklar mot kroppen.
- Samtidigt lanserades Les Paul-förstärkaren GA-40 som en del av Gibsons första solid-body elgitarr utrusta.
Gitarren blev snabbt den näst mest populära Gibson elgitarren efter ES-125, vilket bekräftar att solid-body elgitarrtyper var här för att stanna. Ted McCarty, som senare blev VD för företaget, bestämde sig för att starta sin egen pickupproduktion för att diversifiera elektroniken när Gibsons utbud av elgitarrer växte. De gjorde först Alnico V-pickuper med individuellt justerbara magneter och mycket högre effekt.
De kommande åren såg följande tekniska utvecklingar i Gibsons linje av elgitarrer.
Design av justerbar Tune-O-Matic (TOM) Bridge
Ted McCarty ville designa en bro för att ta hand om intonationsproblem och ha individuella stränglängdsjusteringsmöjligheter som kunde användas både på akustiska och solid-body elektriska gitarrer. Dessförinnan hade standardbryggan på Archtop-gitarrer en förinställd kompenserande sadel för strängarna. Så de utarbetade den nya Tune-O-Matic-bron.
I den nya Tune-O-Matic-bron gav träsadeln vika för ett metallhölje som hade sex urtag avsedda att rymma sadlar för varje enskild sträng. Varje sadel har ett spår som matchar strängens form och mått och stöds av en justerbar skruv. Efter att ha passerat TOM avslutas strängarna på ändstycket eller går till baksidan av gitarren i en stränggenomgående design. Den användes första gången på Les Paul Custom-gitarren som lanserades 1954.
Den ytterligare fördelen med att använda en brygga gjord av metaller är en förändring i tonen i ljudet och sustainen. Denna förändring beror på kopplingen mellan strängarna och kroppen. Olika metaller som nickel, mässing och aluminium har prövats. Bron är välvd lika med greppbrädans radie.
Med TOM kunde spelare ställa in det exakta avståndet från muttern till sadeln för individuella strängar för att få perfekt intonation genom att flytta sadeln bakåt eller framåt. Olika versioner av TOM inkluderar ABR-1-bron (Vintage, 1954 till 1975), Harmonica Bridge (1970 till 1980) och Nashville (Modern, 1975 och framåt).
Tillkomsten av Humbucking Pickups
Alnico V pickup gav inte den verkliga marknadsföringsfördelen som förväntades. Funktionerna hos pickupen matchades av rivalerna, särskilt DeArmond-pickuperna. Dessutom var ett stort antal gitarrspelare inte särskilt bekväma med den, på grund av den känsliga justeringen som var nödvändig för att använda den.
Ingenjörsavdelningen på Gibson började arbeta på den nya pickupen, en som också kunde ta itu med problemet med lågfrekvent brum och elektriska störningar från transformatorer, motorer och förstärkare som plågade enspolade pickuper. Problemet blev mer uttalat när mer än en elektrisk förstärkare användes. Gibson Engineer, Seth Lover, började arbeta på pickupen 1954.
Han tog idén från humbucking ”Choke Coils”, som redan användes i deras förstärkare för att eliminera krafttransformatorns brum. Han extrapolerade denna design genom att använda två pickuper och koppla dem med en fasskillnad på 180o och motsatt magnetisk polaritet.
Utsignalen från ovanstående arrangemang var mindre benägen för yttre influenser med fetare och tjockare ljud än med singelspolar.
Ray Butts, ingenjör i Gretsch, arbetade också med spolar med en liknande princip vid ungefär samma tidpunkt.
Gibson tittade på att montera humbucking-pickuper på sina elgitarrer från 1957. Dessa pickuper bar klistermärket PAF som betyder ”Patent Applied For” till 1962 och blev känd som PAF-spolar.
Pickuper som producerats under senare år har ett annat ljud än de ursprungliga på grund av designförändringar relaterade till spollindning, användning av skärmade ledningar och förändringar i magnetens kvalitet.
Lansering av modern serie elgitarrer & Gibson SG
Lanseringen av Stratocaster och sedan Jazzmaster 1958 hade stor inverkan på försäljningen av Gibsons elgitarrer. Gretsch bjöd på livliga nyanser som finish. Gibson insåg vikten och värdet av visuell dragningskraft framför tradition, kvalitet och spelbarhet.
1958 kom de med en uppsjö av nya gitarrer och radikala förändringar av gamla, för att motverka den flamboyanta Fender. Detta visade sig vara deras mest betydelsefulla år med avtäckningen av några av de mest uppskattade elgitarrerna som någonsin gjorts.
- Presentering av Modernistic Series solid-body elgitarrer – Explorer och Flying V
- Introducerade halvsolida ES-335 & ES-355 elgitarrer.
- Kom ut med sin första dubbelhalsade elgitarr.
- Introduktion av dubbelt utskuren kroppsform i Les Paul Junior och Les Paul Special-gitarrer.
- Finishen på Les Pauls gitarr ändrades till Sunburst.
Modern serie elgitarrer
Gibson bjöd in artister utifrån och efter långa överväganden färdigställdes tre elgitarrer för att flytta till prototypstadiet – Explorer, Flying V och Moderne. Av dessa gick Explorer & Flying V vidare till det kommersiella produktionsstadiet.
Det som skilde dem åt var deras unika former. Flying V hade en spetsig pilspetsform.
Dessa gitarrer hade humbucking-pickuper, master-tonkontroll, volymkontroll för individuella pickuper och trevägsväljare. Kroppen och halsen på dessa gitarrer var gjorda av Korina lövträ, istället för det vanliga valet – mahogny. Korina, ett afrikanskt tonträd användes endast på hawaiianska gitarrer, fram till dess. Korina-gitarrernas vackra utseende var anledningen till detta byte.
Dessa gitarrer annonserades med följande punchline:
De tillbakasvepta, avsmalnande linjerna av denna ett riktigt framåtblickande instrument kommer att vara en riktig tillgång för kombomusikern med känsla för showmanskap.
Dessa elgitarrer väckte stor sensation på NAMM Convention det året, men uppståndelsen ledde inte till många försäljningar eftersom de ansågs vara för futuristiska. Enligt Gibsons fabriksrekord tillverkades ursprungligen endast 98 Flying V och 22 Explorer, varav cirka 20 vardera monterades sedan av de delar som ursprungligen köptes. Tillverkningen av dessa elgitarrer avbröts på grund av bristande efterfrågan.
Flying V återutgavs 1967, denna gång i Mahogany, och blev populär som en heavy metal-gitarr. Många gitarrspelare som Andy Powell, KK Downing, Rudolf & Micheal Schenker har använt detta instrument. Explorer återinfördes 1975.
Gibson SG
År 1960 hade försäljningen av befintliga elektriska gitarrer med solid kropp minskat avsevärt. Så det beslutades att fasa ut dem och ersätta dem med omstylade moderna elgitarrer. Dessa omgjorda elektriska instrument kallades senare som SG-serien.
Gibson SG var den solida elektriska gitarren som introducerades 1961 och kallades Gibson Les Paul SG. Fyra varianter av gitarren introducerades vid lanseringen – SG Junior, SG Special, SG Standard och SG Custom. SG Custom var den bästa gitarren, medan SG Standard fortfarande är den mest sålda elgitarren i Gibson Guitars historia.
Nyckelfunktionerna hos Gibson SG var:
- Denna moderna elektriska gitarr hade en flattop, mycket tunnare (1 5/16″), och konturerad solid kropp, gjord av mahogny.
- Maple cap, som används i Les Paul-modeller, släpptes i SG-serien, vilket gör gitarren lätt utan någon förlust av musikaliskt värde eller försämring i ljud. Kroppskanterna var avfasade. Enligt Ted McCarty hade deras solid-body elektriska gitarr alltid lidit av ett viktproblem. Denna moderna elektriska gitarrdesign gjorde det möjligt för dem att minska sin vikt avsevärt.
- Gitarren hade en design med dubbla utskärningar med skarpa och spetsiga ändar som gav ett mycket aggressivt utseende.
- Formen tillät mycket enkel åtkomst till de övre banden. Halsen på SG-gitarren sammanfogade kroppen vid 22:a bandet, vilket ytterligare underlättade tillgången till övre band. Den hade också en mycket smal halsprofil, vilket möjliggör snabba, oroliga handrörelser. Gibson annonserade den som den ”snabbaste halsen i världen”
- Den enklare konstruktionen minskade kostnaderna men gjorde halsen svag. Dessutom gjordes den fullständiga omdesignen utan någon diskussion med Les Paul. Han var också missnöjd med den här moderna elgitarrdesignen och man kom överens om att avbryta samarbetet och modellen döptes om till SG.
- Pickupfacket flyttades uppåt mot bron för att förstärka halsen på SG-elgitarren. Kontrolllayouterna ändrades för att flytta pickupväljaren nära bron. Ljudet av SG-gitarren har mellanregisterton, ofta benämnt som bettet, på grund av att båda pickuperna är närmare gitarrens brygga.
- Stoppet var marginellt förstorat till ge elgitarren ett mer balanserat utseende.
- Det svarta valskyddet designades i ängelvingestil för att matcha kroppsformen.
